Cyklade och hämtade mina tapetrullar nere hos färgaffären och dom känns som en riktig fullträff. Ni vet, när man känner det ända in i märgen. Kan liksom inte se mig mätt på dom. Ibland måste jag bara erkänna för mig själv att jag är så fruktansvärt bra på det där med att hitta precis det jag letar efter. Att jag inte fegar ur utan litar på mig själv. Vilket jag anser är en bra egenskap så jag lägger till det på cv:et. Eller har jag redan gjort det innan? Troligtvis. Sa jag att jag skulle vara mer ödmjuk? Funkar visst inte så bra, men va tusan i detta livet skiter jag i ödmjuk utan tar det i nästa liv. Då ska jag lära mig ödmjukhet. Lovar.
Vet inte hur jag tänkte när jag bestämde mig för att ta min cykel ner till ica för att hämta paket och sedan rullarna. Min cykel har ju ingen pakethållare och ingen korg. Min väska var alldeles för liten för rullarna. Mina jeans rätt låga och aningens för små. T-shirten rätt kort. Halsduken var väl lite väl stor och bökig. Så det gick väl bra att cykla neråt då jag kunde dra upp jeansen en gång var tredje minut och dra ner tshirten och släppa styret för att inte visa hela min vita rumpa. Lägg sen på en halsduk som fladdra bort hela tiden. Och två tapetrullar i en påse som inte fick nudda något. Lite trixit. Det var typ; upp med jeansen, ner med tröjan, byt grepp på påsen, hämta tillbaks halsduken som blåsigt bakom ryggen, upp med jeansen, ner med tröjan, byt grepp på påsen, hämta tillbaks halsduken och så fortsatte det hela tiden tills jag tröttna i Hanken och hoppa av och gick. Dock behöll jag ett gott humör för jag hade världens finaste rullar i påsen, prints som är snuskigt fina och Diggilistan i lurarna. Vem kan ens bli irriterad på trivialiteter då? Ingen. Ingen.
Nä nu ska jag hoppa ner i sängen och tänka lyckliga tankar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar