Vi tog en dag och drog iväg till Götet och Lisebergs
trädgårdsdagar och vi hade det riktigt bra trots vädret, eller jag kan kanske inte svara för de tre andra, men jag hade det iallafall riktigt bra.
Att ha människor nära sig som är precis som en själv fast ändå inte. Att kunna skratta åt roliga saker, gråta om sorgliga och diskutera livets händelser är ta mig tusan en gåva. Något som inte är alla förunnat. Och jag har ett par stycken och jag är liksom så himla glad att jag har fått den äran att få vara i deras liv.
Så idag drog vi som sagt var med tåget till Göteborg och fikade på Rosenkaféet på trädgårdsföreningen och beundrade parken. Kanske lite väl skeptisk på en del ställen (se bild nedanför). Vi var väl inte precis klädda för detta kalla väder som kom, men det gick ju rätt bra ändå. Vi hade liksom då en legitim anledning att fika desto mer. Och om jag fika? Ja, jag rullade tillslut fram där bland utställarna och blomborden.
Och det där pelarträdet var ju som sagt var rätt intressant. Inte alls som att vi försökte se ut som högt intellektuella trädgårdsfolk som diskuterade latinska namn och beskärningar. Nää, verkligen inte. Kan ju typ rabbla det i sömnen. Typ, typ.
Det är ju en fin park det där och jag slutar aldrig fascineras över hur en trädgård kan göra något med en. Ni vet, där inne i själen. Man blir bara full av liv och känner sig oövervinnlig. Inget är för svårt. Inget berg är för högt. Inga fantasier för överdådiga. Här kan man bara go bananas.
Jag vill nu ha ett mini Versailles, krukor fulla av tulpaner och en hög stenmur att gömma min egen lilla värld i. Sa jag, 1700-tals klänningar med korsett och förtroliga samtal i månskenet? Sa jag, gentlemän i frack och handkyssar? Sa jag, baler fulla av musik och liv? Sa jag, att jag är född i fel århundrade? Jag vill liksom ha allt det där om jag får drömma mig bort. Och det får jag ju.
kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar