lördag 23 april 2016

JAG ÄR INTE BEREDD ATT GÅ ÄN



Jag gillar inte alls det där med känslor. Det går bra att skriva om dom, men att prata om dom är så svårt för mig. Jag gillar inte att visa mina känslor för andra. Tycker inte om det alls. Vill helst vända om om jag hamnar i en sådan situation eller flyga därifrån om det hade varit möjligt. Nu är det så här att mitt liv, mitt relativt skyddande liv, har drastiskt och helt oväntat slagits omkull då min pappa dog i onsdags kväll. Vi är så chockade och allt känns overkligt och jag , jag bara väntar på att han ska komma in genom dörren bara för att säga hej eller lämna tidningar och nybakat bröd eller ringa mig och säga "Hej det är pappa" och fråga om stallet. Att han redan gett hästarna middag eller att att han ska hämta spån eller hö. Fan, det känns så orättvist. Han hade så mycket kvar. Han lämnar så många. Saknaden är så stor och han var bäst. Bäst på alla sätt. Så nu har jag sagt det och nu tänker jag gräva ner mig i saker som gör att jag slipper tänka. Och hoppas att han har det bra där han är. I mitt hjärta är han för alltid, men det förstår ni. När jag var ute och gick häromdagen så kom denna låten av Laleh och jag kände att så måste det kännas att ryckas bort. Man är aldrig liksom redo. Så se till att lev erat liv. Det tänker jag göra.







Vårens först dag
och jag vill va' med,
och jag vill va' så med,
så att jag kan se
att jag är en del av allt.

Vårens stora dag
och jag vill va' med.
Låt mig leva längre
nu när jag kan se.

Kom våren, kom skratten,
kom tårarna om natten.
Låt mig vara, låt mig vara
litet till, jag är,
jag är inte beredd att gå än.

Låt mig finnas, låt mig att finnas,
litet mer, jag är,
jag är inte beredd att dö än,
inte än.

Nej, jag är,
jag är inte beredd att gå än,
inte än.
Nej, jag är,
jag är inte beredd att gå.

På din stora dag
ville jag va' med.
Jag bad: Låt mig leva längre.
Men genom dina ögon
såg jag barnen, jag såg skratten,
jag var tårarna om natten.
Jag såg barnen, jag såg skratten,
jag var tårarna om natten.

Låt mig vara, låt mig vara...

Låt mig finnas, låt mig finnas...

Nej, jag är...

På din stora dag
då ville jag va' med,
då ville jag va' med.
Där.

Låt mig vara, låt mig vara
litet till, jag är,
jag är inte beredd att gå än.

Låt mig finnas, låt mig finnas,
litet mer, jag är,
jag är inte beredd att dö än,
inte än.

Nej, jag är,
jag är inte beredd att gå.

På din stora dag
ville jag va' med,
ville jag va' med.




4 kommentarer:

  1. Beklagar sorgen:( fruktansvärt att förlora någon nära, så otroligt orättvist att någon tas ifrån så tidigt, för tidigt.

    Hoppas att du tar dig tid att sörja och bearbetar sorgen.

    Man får minnas det fina och alla minnen som finns och sen omge sig med människor som ger glädje och energi, alltid finns där och som visar att de tar hand om en i alla lägen och så får man hålla sig ifrån energitjuvar och folk som sviker.
    Du verkar ha fina barn som förhoppningsvis ger dig styrka och energi.

    Ta hand om dig och återigen beklagar verkligen sorgen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! du har helt rätt.

      Radera
    2. Ja när det gäller det så hoppas jag i alla fall på att jag har rätt!

      Jag har för en tid sedan själv förlorat en som stod mig otroligt nära och det blir bättre, sorgen finns med men som du skriver man får leva vidare och ta hand om det liv man har och lever. Jag tror att på något sätt så förändrade det mig lite..jag började leva livet på ett annat sätt, ta vara på det mer och uppskatta det positiva och ta itu med det negativa och jobbiga, det som man gärna skjuter upp annars.

      Tack för att du delar med dig av så mycket, du skriver väldigt bra och roligt=)ofta man får sig ett gott skratt när man läser din blogg!

      Ha en bra dag!

      Radera
    3. Det blir nog så. Livet är så skört. Ena dagen är man med i gamet och andra så har det tagits ifrån en. Det gäller att ta vara på det så mycket som går:)

      Tack vad kul att du tycker det :))

      Radera