Igår kom vi hem från en skön tripp till Göteborg och den var precis helt makalöst bra som jag hoppades den skulle vara. Visst var kanske Universeum inte något att hänga i granen då dom byggde om och det var väldigt oturligt för oss, men nu har vi gjort det. Han var dock väldigt fascinerad över dom stora fiskarna som fanns i svenska vatten. Jag blev lite hispig över att så stora och fula fiskar kunde simma i samma vatten som jag. Inget jag vill möta när jag dyker ner i vattnet en varm sommardag. Nä, jag hoppas att dom håller sig på botten så håller jag mig på ytan så är vi lyckligt omedvetna om varandras existens.
Efter Universeum tog vi spårvagnen tillbaka till stationen och begav oss in på Trädgårdsföreningen, mitt val, och fikade i solen. Lowis tog den sista prinsesstårtan och var så nöjd. Jag tog morotskakan och jag ångrade mig direkt att jag inte tog något med choklad, men jag försöker att dra in på min chokladkonsumtion så det var bara att äta och vara glad. Och såklart åt jag upp den och var mer än nöjd. För nu satt vi där, han och jag, jag och han, och inga andra som pockade på uppmärksamhet. Vi prata pokemon och blommor ( föredrog det ämnet före pokemon ) hihi och han var så söt som alltid.
Fast det där med att fota var han kanske inte världsbäst på precis. Men han ville gärna fota och ja, då får han fota trots att det blir suddigt och lite felvinklat. Det var ju jättevarmt i Göteborg heller och hagel och snö kom lite då och då fast vi hade ändå väldigt tur med vädret. Jag hade dock inte överlevt utan min varma halsduk från BMB och skinnvantarna från Odd Molly. Dom är verkligen en lifesaver.
Byggnaderna på trädgårdsföreningen gav mig "vill ha, vill ha, vill verkligen ha" känslor tusen gånger om. Tänk att få bo i ett sådant hus och tänk att få ha en sådan rosenträdgård. Allt är möjligt visserligen, men jag orkar inte realisera dom drömmarna nu så jag gör som jag brukar helt enkelt, jag fortsätter att drömma om det livet. Någon gång kanske.
Vi åkte spårvagn hej vilt och vi var ta mej tusan sjukt bra på det. Min lilla sötis bara hängde på och klaga aldrig. En gång fick han sitta på mina axlar när vi var på väg till Slottskogen och han var lite trött i fötterna. Han har än så länge förmågan att se det vackra i det jag visar han. Han ojjar och oar när vi besöker fina affärer och har tankar och förslag om inköp. Det var sannerligen en bra tur vi haft. Om han älskade hotellet? Ja det var det bästa på hela resan sa han. Så bra uppfostrad den där mannen.
Och hur skönt har det inte varit att komma ifrån "tycka synd om dig" blickar och "jag beklagar sorgen" meningar. Att kunna få gå på gatan, i affärer som en anonym människa. En som ingen vet något om. Det var nästan det bästa för mig. Jag har inte känt sorgen dessa dagar, dessa timmar, dessa minuter, men så fort bilen rulla in på våran kommungräns kom den över mig igen. Jag hatar den, hatar situationen som skapat den och hatar allt som hände som inte skulle hända. Fast nu sitter jag här och det har hänt och jag lever vidare. "Och världen förändrar sig varje dag, men ibland blir den aldrig densamme mer". Lite så, lite så. Nu ska jag iallafall bege mig mot stallet för att bevittna min första kastrering.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar