Det är det här jag gör varje dag jag besöker den här lilla krabaten, klappar han, gosar och är nära. Brukar huka mig ner på knä och då kommer han och gosar och luktar på min axel och i mitt hår och det är så mysigt. Jag vill att han ska känna igen min doft och känna sig trygg med mig. Och så gäller det att röra vid han och vänja han vid det. Närhet. Fantastisk upplevelse. Det ända som är tråkigt att jag aldrig hinner att stanna upp och verkligen insupa detta underbara för allt är så jäkla stressigt hela tiden.
Stress, det dålig samvetet och livets måsten. Allt det där kommer emot en och tar över en och gör livet mindre trivsamt. Mindre glädjefullt. Mindre roligt. Och mindre bra. Förstår ni? Tänk att bara få gå ut mitt i skogen, ensam, och lägga sig ner och bara njuta av tystnaden eller skogens ljud. Bara vara. Vara borta i timmar. Utan alla saker som skaver där uppe i huvudet. Just det hade varit precis vad jag behöver. Jag är en ensammänniska. Så inrutad ensammänniska. Älskar att träffa folk, men ensamheten alltså. Den trivs jag med. Har alltid varit så och kommer troligtvis alltid vara. Därför är jag en usel flickvän. Och vara det till en människa som mer är en människomänniska är ju egentligen ingen bra kombination, men man får ta det. Ta livet som det är. Ta oss som vi är. Med skavanker och hjärnspöken. Med bagage. I den iskalla blåsten såväl som den värmande solen. Allt är inte alltid bra, men allt är inte heller alltid dåligt. Man får helt enkelt försöka att göra det bästa av det. Livet suger ju om man anser att det ska det.
Jag tänker aldrig (hoppas verkligen inte) låta mig förledas in i det svarta hålet och ta på mig offerkoftan, eller ja, inte en längre period iallafall. Gjorde nämligen det en stund igår när jag tappade ut kärran med jord två gånger på en sträcka av fyrtio meter samtidigt som jag snubblade över den och hamnade som ett litet arg fån på marken. Då tyckte jag väldigt synd om mig. Och när jag valde att ta på mig en för lång lånklänning och gå och stresshandla på ica. Då ville jag bara gräva ner mig. Tur det kom en liten kille och som tyckte jag såg ut som en prinsessa i min vita klänning. Jag kommer älska han för evigt.
Nu ska jag gosa ner mig i sängen och bara slappna av. Tänk att få lägga sig på tvären i sängen och bara ta plats utan att någon är där och värmer kallheten i kuddar och täcken. Klarar bara inte av varma kuddar när jag ska sova. Måste ha det kallt.
adjöken på er
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar