Det är sällan vi åker ut med fyrhjulingarna, men idag ville storebror det och då kände jag att varför inte liksom. Varför inte. Det är ju riktigt kul dock fick jag ta den mellanstora då storebror absolut skulle ha den bästa. Och eftersom jag är typ den snällaste mamman ever så fick jag ta den lilla gula. Det bar emot, det gjorde det. Den stora är ju så mycket bättre för ens image än den lilla gulliga.
Vi fick trixa med batterier och tankning innan det bar iväg, men en redig mamma klarar ju allt. Eller iallafall med hjälp av en tonårig son som är rätt bra på det mesta. Vi drog upp till Flugebyn för en släktträff och grillade lite korv. Super trevligt att träffa sina kusiner och deras barn. Sedan drog vi upp till Böletsängar och irrade omkring på lite grusvägar i Granvik. Mina vägar är kända för att sluta in the middle of nowhere. Så det blev till att vända och köra på säkra vägar. Barnen tyckte kanske inte att det var lika kul att upptäcka mina vägar som jag. Jag hittade iallafall en ny vandringsled som såg rolig ut som jag ska testa imorgon tror jag. Det är så kul och mysigt att dra ut i skogen på dessa fordon. Myran körde vårat åk och hon klara det galant förutom ett par missöden, men man kan inte lära sig allt på en gång. Vikigaste är att hon vågar och tycker det är kul.
Nu har halva lördagen gått och jag behöver städa källaren så jag antar att det bara är att sätta igång, urk vad trist. I natt kommer den andra hem och jag får inte längre sängen för mig själv. Känns lite sorgligt, men det finns inte något tråkigt som inte har något positivt med sig. Och jag hoppas på presenter. Helst en bra parfym, men jag är inte kräsen, en chokladbit går också bra fast det känns inte riktigt lika schysst. Jag menar, jag har ju kämpat, fixat och stressat för att få ihop vardagen här hemma med tre kids och två dogs och en massa hästar. Och när jag tänker efter borde jag typ få en egen söderhavsö för allt jag har gjort. Så nu har jag siktat högt och då nöjer jag mig inte med choklad utan kräver parfym och hoppas på en ö. Och får jag endast tacksamhet så kan jag visa han min tacksamhet. Den kallas högern och jag har övat. Eller så kör jag på den stilla tacksamheten som kallas tysta leken, den brukar funka. Ingen gillar tysta människor. Definitivt inte jag. Finns inget läskigare än människor som inget säger. Ni vet, dom där som bara iaktar och insuper allas ord. Som vet allt om alla, men säger inget om sig själv. Farliga människor.
Ha nu en fortsatt bra helg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar