Om jag ska vara ärlig, riktigt ärlig, så är jag så nära att totalt explodera vilken minut som helst. Detta är inte semester. Detta är ett fängelse. Ett fängelse med osynliga galler. Osynliga väggar. Osynliga vakter. Fast i detta hus, i denna trädgård, på denna tomt, i detta liv. Och hur man än försöker att komma ut så dras man tillbaka. Förstår ni? Förstår ni inte?
Men tänk inte att det är så dramatiskt som det låter för det är det inte, men känslan finns där. Och klart jag inte exploderar, men blir smått tokig. Och klart jag kan komma ut, men hur ska man när barnen vägrar att göra något? Om den ena vill, vill inte den andra, om man tvingar så känner man sig hemsk, om man struntar i det så känner man sig hemsk. Föräldraskap är slitsamt. Och det ger en alltid dåligt samvete. Så lite så är det. Inte brutalt dramatiskt, men jobbigt.
För att pigga upp mig har jag beställt lite nya shoes. Så trevligt.
Ha en bra dag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar