'
Hur ska man sammanfatta en söndag som börja så dålig som min. Vaknade halv tolv. Halva dagen borta, bara det kan ju göra en förtvivlat irriterad. Inspirationslös, handelsförlamad och allmänt trött var lite som också fanns med. Barn som ständigt bråkar, surar och vägrar. Nä, det var ingen bra början alls. Och mitt i allt det här så är det tomheten. Tomheten som knackar på. Som vill dra ner en. Som vill sluka en. Det är då man måste tänka på allt bra, på allt fint och andas.
Ja och sen var det dags för höet att komma in och jag tackar ödmjukast för den tajmingen för det var precis vad som behövdes. Att få prata av sig till en av mina fina bröder piggar alltid upp. Det är en av sakerna jag är sjukt tacksam över i livet så är det det här med mina syskon. Så fina. Faktiskt bäst. Jag menar, de hjälper till med höet, till mina hästar, på sin semester. Och såklart mor och far. Hur bra kan man ha det.
Pappa tog passet uppe på höet och såg till att det blåste rätt. Inget roligt jobb bland damm och stickande hö, men så behövande. Just nu så blåser vi upp löshö. Smidigt och relativt enkelt. Vi höll på ett par timmar innan daggen kom och förstörde allt. Lite avbrott för grillning och fika var det såklart. Alltid så trevligt att göra detta varje år. Och hur underbart är det inte att ha en höskulle full med mumsigt hö. Nu klarar vi oss nog till nästa vår.
god natt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar