Igår var vi i stallet och Myran red på Rubinette medans jag och Candy gick med som sällskap. Den där hästen alltså. Jag har sagt det förut och jag kommer definitivt säga det igen. Alltså, hon har mitt hjärta. Den djupa kärleken för ett djur har jag bara känt för henne. När man tittar på henne och känner sig sådär jäkla lycklig inombords för att jag har lärt känna henne och har haft lyckan att ha henne hos mig i över tjugo år. Den finaste, den vackraste, den mest galnaste ibland. Varje gång jag umgås med henne lär jag mig något nytt om henne. Jag menar det. Det är helt otroligt. Hon förvånar mig varje dag. Häromdagen chockade hon mig genom att inte springa ut genom grindarna trots att det var öppet och att det stod en krubba full med mat tre meter ifrån henne. Nä, hon stod där och kikade vad vi gjorde. Och det vi gjorde var att försöka få med King ut ur hagen, men han tyckte det var alltför osäkert och tvekade. Den gamla Candy hade inte tvekat en sekund att springa ut genom öppningen så fort som möjligt. Att vi stod där hade inte varit ett bekymmer utan mer ett problem som går att lösas. Och den lösningen brukar vara full fart så flyttar dom på sig. Så stod hon bara där och titta nyfiket. Ja, jag blev väldigt chockad. Och förvånad. Kan man då tröttna på en sån individ? En sån som är helt perfekt och får dig att se livet med mycket snällare ögon. För när jag är där, där med henne, så känns livet som en dans på rosor. Att jag kommer klara allt. Jag finner styrkan där. Ja, det låter också jäkligt lamt, men det är så sant alltså. Så sant.
Ha de fint
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar