PAUS & INTE PAUS

Ställde upp stenarna för att se om det skulle bli bra. Nöjd var jag ju inte, men fundera kan man göra hur länge som helst och ibland måste man bara köra på. Så jag körde på. Som jag brukar. Tittade lite, vägde lite, måtta lite och ändå så fel. Och hade jag tittat på denna bilden så hade jag ju upptäckt felet. Det lutar extremt mycket åt vänster. Jag tyckte ändå att jag fixade till innan jag började mura, men orkade inte ändra det där sista då stenar och rötter var i vägen och slutresultatet blev ett stadigt slutande åt vänster. Är det något jag kan så är det att inte få det rakt, förutom då när markstenen skulle läggas. Då fick jag det perfekt rakt, men då skulle det vara en lutning ifrån huset. Tror det ligger en förbannelse ute på mig. Bergis.

Idag kör jag och trädgården en brake. Och jag tror vi båda behöver det. Vi behöver längta. Just igår var vi så nära att säga saker till varandra som vi troligtvis hade ångrat senare. Och så regnar det. Regnar tråkigt stora droppar. Så vi tar en paus. Vi gör det. En ofrivillig paus. Längtar redan tillbaks. 

Igår gjorde vi en spontankväll på Sandön då två tredjedelar av barnaskaran redan var borta på annat. Vissa invigde nya jacuzzin medans andra klippte gräsmattan och det blev lite bacardi breezer och lite vuxenprat och historier som man hört tusen gånger om. Och jag fick äntligen komma ur trädgårdskläderna och komma i kavaj och platåsandaletter. Älskar kontrasterna. Och efter en trång bilresa hem så ville jag gå på efterfest. Efterfest liksom. Jag kände mig troligtvis fri och ung, men någon kände sig gammal och trött och vi var hemma. Och jag tackade faktiskt inte Jesus imorse att vi inte åkte med utan just han, han som var gammal och trött.  Han tackade jag, för satan i gatan var seg jag var på morgonen. 

Nu är regnet slut och solen här. Pausen är slut och vi är så tighta igen.

kram