ETT STADIUM AV FÖRFALL

Jag personligen kan ju tycka att en viss del av förfall är charmigt och lite sådär mystiskt på något sätt, som en liten del av historia som man man nästan kan se i "väggarna". Vilka hemligheter hålls där? Vem har skapat denna plats? Och hur kommer det sig att det nu är övergett, oälskat och påväg tillbaka till sitt ursprung? 


För naturen tar nästan alltid tillbaka det som en gång varit och det kan gå fort. Min missvårdade köksträdgård är ett bevis på det. Är man inte där och plockar och pillar lite eftersom så kommer de där små grå som kallas ogräs att sakta men, säkert inta allt man skyddad så länge. 




För elva år sen så tog jag det första spadtaget till min alldeles egna köksträdgård och jag var överlycklig. Kommer ihåg det som igår. För var sommar som gick så utökades den med lite mer lådor och lite mer plantor och den har bytt staket två gånger och hyst säkert över tvåhundra buxbomsplantor. Och jag har älskat den som mitt eget barn och varit så stolt, men denna sommar släppte jag den fri och den har verkligen tagit sin frihet. Och för att vara ärlig så har vi båda två behövt den friheten. 




Min trädgård har kvävt mig varje sommar mer och mer och denna sommaren bestämde jag mig för att det skulle bli trädgårdsfritt. Inga måsten. Ingenting. Så skönt. Men nu till hösten så tar vi förhoppningsvis nya tag. Hela köksträdgården ska göras om och jag har nog hundra ritningar på den och jag längtar. Längtar tills vi möts igen. Att vi vill mötas av fri vilja och inte av tvång. Att känna samma lycka som då. Att bli kär på nytt.