LIVET ÄR BRA KNEPIGT IBLAND

Shit pommes frites att det var ett tag sen jag var här inne och vräkte ur mig både den ena och den andra ointressanta saken efter varandra. Mitt liv är ju inte så värst intressant eller inspirerande på något vis just nu. Känner att jag själv är innerligt trött på min gråa och monotona livsstil. Nästan så jag liksom har lust att spy upp den och spola ner den i toaletten och bara känna mig som en ny människa, men det funkar ju inte riktigt så. Undrar om det är den här så alltid populära svepskälet "mörkret" som spökar här eller har jag fastnat i någon hemsk tråkig människas klor. Någon så fruktansvärt beige, lat och utan nån form av livskraft. Fast visst finns det ljusglimtar, men bara tillräckligt för att hålla sig över ytan. Det är inte så att jag är depp utan bara tappad på all inspiration och livsglädje och energi och spontanitet. Jag är rätt och slätt uttråkad. Uttråkad till döds. Jag är beige, jag hatar beige (förutom då på kläder, för det är riktigt snyggt). Jag behöver få skapa, bygga och bara leva. Förstår ni vad jag menar?

Tur jag har tagit upp ridandet för i stallet känner jag livet i mig igen. Där jag är jag. Där inget spelar någon roll förutom just hästarna. Lukten, känslan, kontakten. Allt det där gör mig trygg. Skulle kunna skriva tusentals ord om dagarna där, men de finns inte i någons intresse att läsa om det. Och har ni aldrig upplevt det livet förstår ni inte. Så med det sagt kanske det blir ett slut här eller så byter jag inriktning. Ni som stannar kvar får se. 

Ha de fint allihopa