familjeliv, inredning & mode

bild Hööks

Nu är det så att jag typ dog och hamna i himlen för fy jäklars alltså vilken häst. En drömhäst. Min drömhäst. Om det någon gång ska bli en ny häst så önskar jag mig sannerligen en sån här stilig sak. 





Torsdagen har flugit iväg och jag har inte gjort något. Faktiskt inte ens lagat mat. Somnat på soffan till  en svensk deckare insvept i ett gosigt täcke har jag lyckats med iallafall. Och det är väl ändå någon slags aktivitet? Eller? Jo, bergis är det det. Puh...trodde för en sekund sen att jag gått och blivit lat, orkeslös, sinnesslö och allmänt uttråkad. 


Fast jag har ju varit ute på en rask promenad med dogsen och kände att jag hade träningsvärk in my ass som tusan. Och eftersom jag inte ens satt min fot i gymmet på ett tag så antar jag att det är från ridningen. Har börjat att lägga in långa travpass (äntligen) och det där med att rida lätt är nog riktigt bra för rumpan. Jag gillar verkligen när saker förenas med nytta och nöje. Sen gjorde vi vårat första galopptur igår och det var kul, men galoppen behövs verkligen jobbas på. Hon fuskar en del. Candy är nämligen precis lika bra som mig på att fuska och välja de lätta vägarna, men det ska vi jobba på. Eller rättare sagt, vi ska jobba på hennes fusk.

 Jag däremot har ju jobbat och lagt ner min själ i mina dagliga fusk så att ens försöka att ta bort det skulle kännas extremt onödigt. Hur skulle jag liksom klara vardagen utan dom? Tre barn, två hundar, fyra hästar, hus och en medelålders sliten kropp. Ni förstår ju hur det skulle sett ut utan fusk. Tror nog att ni inte ens vill möta mig den dagen jag inte får fuska för att klara vardagen. Tänk er det värsta ni inbillar er och dubbla det. Nej fyrdubbla det. Kanske i liknelse som en zombie, en så kallad levande död. Fast det känner jag mig ganska ofta som så kanske mer som en definitivt 99 procent död människa med en procent kvar att släpa mig framåt för att fixa frukost, mat och hushållsarbete till de brutalt hänsynslösa små söta barnen. De kanske ser harmlösa ut, men på insidan lurar sig skarpa små hjärnor som bara väntar på att få driva sin stackars moder in i slaveriet. Jag bara säger det, eller tänker högt, att jag mest definitivt är värd en Barbour jacka i julklapp. Minst sagt. Egentligen är jag ju värd en Project Foce jacka helt klart märker jag nu när jag tvingas återberätta hur min vardag ser ut, men eftersom jag är en enkel människa med små behov nöjer jag mig med en Barbour. 

kram på er