Det har jobbats, grävts, svettas, solats, socialiserats på föräldramöte, ridits och det har avslutats med thaimat på en solljummen altan i mörket med starinljus som fladdrar lite lätt. Vi hade det lungt och mysigt med tian och sjuan som sällskap, jag och de stora barnen. Alltså kortspelen tian och sjuan. Det var mysigt, riktigt mysigt. Sen var det snabbt i säng med barnen och jag intog soffan och Geordie Shore och fortsatte sedan på serien "Orange is the new black". En bra serie det där. Brukar bli två avsnitt per kväll.
Men nu sitter jag här och känner fortfarande en tung känsla där inne. Något irriterar mig och det vill inte släppa taget om den här olustighets känslan jag känner. Någonting är fel, men vad? Och inbillar man sig bara för att få känna något. Om inte lycka så olycka? Finns väl inget värre än att inte känna något alls och kanske är det så att allt flyter på så bra så jag inte hinner känna något. Stressen. Samvetet. Livet. Att det är komplicerat vet ju alla, men ska det behöva vara så här. Att man målar upp fan på väggen när det inte ens är i närheten? Fast jag vet att jag behöver dessa stunder för att bli starkare och se mina mål tydligare. Stanna upp, se tillbaka, se framåt och verkställa.
Nog om det där djupa, tråkiga och totalt ointressanta till det mer roliga och nödvändiga. För nu ska jag glädja mig i något så ytliga saker som skor. Hittade ett par som jag bara inte kunde släppa i fredags när jag och myran gjorde en butiksrajd in the hoods. Och så idag så blev de mina och jag är nöjd, mycket nöjd. Så när man känner sig lite nere finns det inget som muntrar upp sådär bra som ett par skor. Tackar jesus för den uppfinningen.
Ha de fint
Jag skulle nog vilja tro att just den där känslan är den som driver oss framåt, är tid att reflektera och känna och samtidigt utvecklas. Man behöver känna så med, åtminstone gör jag. Det behöver inte handla om att man känner att man behöver skapa något inombords, det kan vara så enkelt som att en tanke man inte hunnit fånga, gled förbi, och lämnad en olustig känsla kvar...eller att man tar in nya intryck, vi är ju aldrig samma människa idag som vi var igår...sen så finns ju den klassiska varianten(som jag själv känner igen mig i) när man har saker från det förflutna som målar upp sig själv på väggen, trots att man faktiskt är väldigt glad för livet man lever...lite luddigt skrivet av mig...kanske behöver jag en till kopp kaffe.. KRAM på dig, och få se på de där skorna som gjorde dig så glad :)
SvaraRaderaTack för dina fina och tänkvärda ord. De är nog så som du skriver :) Känns skönt att man inte är ensam om dessa grubblande stunder. Bilder kommer :)) Ha en fin dag
SvaraRadera