Å SÅ VAR DET DET DÄR SVÅRA

Okej då har jag tagit beslutet att lägga bloggen privat då jag inte riktigt är i sympios med mig själv och mitt ständiga bekräftelsebehov eller är det bara så enkelt att jag gillar att skriva? För det gör jag ju, jag älskar ju att skriva, men när ens tankar är mörka och inte uppmuntrar någon så finner jag det inte lämpligt att hålla denna blogg öppen.



Jag är så missnöjd över mig själv och allt som innebär att vara mig själv. Men när man tvingar sig själv att gå emot de saker som förr varit så tydliga för en så blir det tungt i själen. Som en sten. Och den där stenen ligger där och tar plats. Plats som annars skulle finnas för fjärilslätta och rosiga saker. Förstår ni? Känner att jag är så beroende av mina känslor, men har fruktansvärt svårt att uttala dom till folk. Vill inte stänga dom inne, men nyckeln har liksom tappats bort och har det ansträngande att att hitta tillbaks för att låsas upp och släppas ut. Det kan ta månader att bara försöka formulera en mening och ge den en röst. Min röst. En oftast osäker röst. Inte för jag är en väldigt osäker människa utan för att känslor gör mig livrädd. Helst vill jag bara leva i min bubbla och skratta åt allt. Se framåt och aldrig blicka bakåt. Aldrig visa dej svag. Aldrig låta någon trampa på dej. Går det? Funkar det? Tusen frågor när man kanske bara har svaret på en. 

Livet alltså, det är fullt av överraskningar