Ja då har man spenderat några timmar ihop med en människa som verkligen ger mina magmuskler kramp. Och guldkommentaren inne på hm kommer jag aldrig glömma eller minen du fick när vi insåg att en expedit stog bakom. Riktigt kul var det. Mindre kul var det att jag var tvungen att hålla hårt i mina slantar då min budget är väldigt begränsad för tillfället. Fast två små saker unnade jag mig förutom hamstermat och hundgodis och det var ett par schyssta shorts och en säkert osmickrande bikini.
Men jag visste väl att det ligger en väldigt ekonomiskt människa djupt där inne i mig som håller på att komma ut. Den har väl försökt ett par gånger (eller kanske rätt många gånger om jag ska vara mer sanningsenlig) att poppa upp, men jag har liksom stängt igen alla dörrar. Lite så där som på ett fängelse eller museér om något väldigt dyrt blir stulet... iallafall i filmer ni vet. Wi wo wi wo, bang, boom, smash, låst och instägt. Dörrar åker igen och galler åker ner snabbt som tusan. Aldrig att den där människan kommer ut härifrån... och aldrig att min snusförnuftiga och supertråkiga ekonomiska andra människa inom mig kommer fram till mina bestämmarcellar i min ååå så cleaver brain liksom.
Kanske att jag också tagit till mig det gamla ordspråket " mota Olle i grind". Troligtvis har jag haft tusen små händer som bara pressat ner denna aptråkiga person tillbaka till den lilla vrå där den kom ifrån. Och satt på den där skylten Do not disturb på dörrhandtaget.
Och alla vet att den där dörren öppnar man inte ostraffat. Fast tydligen är det någon som vågat. Någon som gått emot strömmen. Vågat sticka ut. Kanske någon som förstått att här måste något göras. Något radikalt. Något hemskt. Något ingen vågat innan. Dörrar måste öppnas och smarthet måste få komma fram. Och trots att denna orädda utstickare inte blir populär, troligtvis hatad, mest sannolikt blir kallad party killer så inser vi alla sen att det var tvunget. Och han/hon/hen kommer i slutändan bli hyllad, prisad och lovordad.... om detta vore en förutspådd film, men nu är det ju inte det utan mitt liv. Och mest troligtvis kommer vi att stoppa undan de här torftiga människorna och keep on shopping. Glädjas åt det materiella och få dåligt samvete över att man än en gång inte lyssnade på de där orden som man vet att man skulle lyssnat på, men man är ju inte heller mer än en människa. Kan hända att ordet människa i detta inlägget blev lite väl använd.
Men jag hoppas att ni har det jämställt inne hos er. Att alla är lika värda. Alla får säga sitt... demokratiskt såklart. Halleluja till det.
Kram på er
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar