Snart har ännu ett helt år passerat och vad har man gjort liksom. Känns som man bara flugit med. Lite fick jag väl gjort, men när man har storslagna drömmar och idéer så känns det som ett spott i havet det man utfört. Fast då är det ju bara att köra nya tag det kommande året. Sammansatte lite bilder för år 2015. Lyckades ta några med systemkameran och en hel del med mobilen, men dom mobila är borta nu tråkigt nog. Så då kör vi de andra istället.
Började trädgårdsåret 2015 med en hel del lecablock och en hel murandes och en hel del bärandes. Precis som det ska. Börja stort. Det blev lite mycket av allt det ovanstående för mina handleder som strejkade varje natt. Dock löste sig det problemet och jag kunde fortsätta som vanligt. Älskar att problem går att lösa.
Jag beställde dom där skorna med blommor på som följde med mig i stort sett på alla utgångar denna sommar. Gud, vad jag gillade dom. Mina olivträd klipps och får vakna upp. Alla har klarat sig och jag utökar familjen med ganska många till. Jag älskar bannemej olivträd nästan mer än livet själv.
Också trädgården vaknar till liv och äppelträd och tulpaner förgyller min dag. Jag är glad att jag kan känna lycka i så lite. Vet inte om mitt vemod börjar här, men någonstans här kommer det svarta molnet över mig och jag lyckas aldrig släppa det den sommaren. Kanske är det samtidigt som allt det vackra knoppar sig som jag känner mig instängd i mig själv. Att jag aldrig får slå ut riktigt.
Däremot börjar köksträdgården ta form. Jag vet att jag kände mig stolt över att jag lyckades göra klart det jag skulle till min födelsedag. Och det är jag fortfarande. Fast mycket var kvar att göra, men allt var heller inte färdig planerat utan växte fram eftersom. En del ändrades, en del var jag tvungen att ändra och en del fick vara som det blev. Jag längtar iallafall till våren då jag får börja igen. Jag är glad att jag hade detta att pyssla med i somras för annars hade jag nog inte klarat det så bra som jag gjorde. Det höll mig uppe.
Lite snett, lite vågigt och precis som det blir när jag är framme. Inget blir liksom rakt, men det där orkar jag inte ens bry mig om längre. Här är jag på god väg och det ända jag vill är att bli klart så jag kan få mura upp landet och plantera mina buxbom. Buxbom är också något riktigt vackert. Vad skulle trädgårdar vara utom denna lilla busken/växten? Jäkligt trista och mindre eleganta och hopplöst ointressanta. Jag skulle levt förr i tiden, adligt eller kungligt, och jag skulle levt det goda livet. Parterrer, korsetter, klänningar, baler och te. Man kan ha det sämre.
Äntligen får jag flytta buxbomen och nu känns det som allt börjar bli klart. Eller iallafall att det händer något. Jag forslade en hel kärror med grus, kanske en femtio stycken och då är det ändå inte helt klart. Jag alternerar mellan murning, putsning, grushämtning, plantering och skruvandet av trall.
Köper tomater till det blivande tomathuset. Dock blir dom knappt tio centimeter högre än var de var när jag köpte dom. Jag är en usel odlare. Fast eftersom jag ändå knappt äter det jag odlar så spelar det mindre roll eftersom jag älskar allt det som har med odlandet att göra. Förutom vattnandet. Usch, tråkigare syssla får man leta efter. Hälften av mina blommor dör av vattenförlust denna sommaren och då regna det ändå rätt bra.
Jag kämpar på med mina tankar och försöker att leva livet. Försöker att ta tillvara på det som jag gillar och finner lycka i. Skogen, trädgården, solen och såklart barnen. Vi badar dom gånger som vädret tillåter och umgås. Eller jag hoppas iallafall att vi gjorde det, kommer inte ihåg exakt. Kanske var jag en usel moder, mindre bra, men då ändrar vi på det med tills nästa sommar. Man kan bara bli bättre.
Köksträdgården blommar på . Maja börjar sin karriär som potatistjuv. I nio fall av tio så hittade man henne med nosen nere i jorden och tassarna grävandes som besatt. Japp, den sommarren åt hon mindre torrmat, men lyckades ändå ha övervikt. Potatis isn´t the way to health.
Jag köpte lite nya bikinis och just det här mönstret på bikinin har hemsökt mig i månader nu. Älskar det. Jag hade också min första semester på fem år och jag låg nog oftast vid poolen och njöt av solens varma strålar. Fast jag simmade faktiskt nästan varje dag vädret tillät och jag hann (jag hade ju semester så såklart jag hann, korrekt benämning skulle nog vara "hade lust"). Brottades med mitt dåliga självförtroende och kroppsförakt, men insåg delvis att det inte fick ta över mitt liv. Jag var ju den jag var och man får (eller rättare sagt, jag får) ta mig som jag är för så här det liksom. Man blir definitivt inte lyckligare över att ältra sig i sådana oviktiga saker som extra kilon, dubbelhackor och celluliter (fast käre Gud i himmelen vad jag har gjort det) och yngre blir man ju inte heller. Så mitt råd till mig själv är att leva livet och till er med såklart. Lev livet, för man vet aldrig när det tar slut.
Efter ett smärre bombnedslag i livet försöker jag bygga upp det igen. Och jag gör det bra, riktigt bra. Här börjar jag min besatthet av William Morris. Smygstartade året innan i Myrans rum, men nu har den fått fast sina klor i mig. Jag gogglar ihjäl mig på det där tapetgeniet. Allt jag ser är inredningen. Serier, filmer och foton. För mig är det bara bakgrunden som syns. Som fångar mitt hjärta. Innan var det dysterheten, det svarta, det sorgsna, men nu är det William Morris och allt han har fört med sig. Måste säga att jag bytt upp mig. Mycket trevligare att tänka på, men dock en hel del dyrare. Depressionen var ju iallafall billig. Det måste man ändå sätta på plussidan.
Här ovan är de förbannade garderoberna som trakasserade mig i månader. Så mycket tänkande har jag inte gjort på evigheter. Kan kanske inte påstå att det kom så mycket smart ur tankarna, men jag nyttjade den där hjärnan där uppe iallafall. Raise your hands för det liksom. Halleluhja Jesus Kristus för det miraklet.
Målade också om hallen och bytte ut en del på väggarna och blev sjukt nöjd. Måste beställa större förstoringar på en del kort för det är ruskigt fint. Kul att se hur kidsen förändrat sig genom åren och man kan ju inte tröttna på deras vackra ansikten.
Det gröna i hallen är bland det bästa jag gjort förutom krystat ut tre 3, 5 kilos bebisar utan smärtlindring. Så om jag är nöjd? Så dum fråga. Jag är så toknöjd. Allt blev till och med bättre än jag föreställt mig. Och ni kan förstå att jag har ritat hundra skisser och fantiserat i timtals om den där hallen, dom där tapeterna och den där färgen. Och nu är jag såklart inte riktigt klar, men så nära och snart får jag sätta tänderna i hallen där nere. Tänk er vackra lister, en djupblå färg och sammet. Sammet är just nu min crush. Så därför ska jag avsluta denna sammanfattning av mitt gångna år med att packa upp mina sammetskuddar och njuta av utsikten.
Ha nu ett riktigt fint nyår å ett ruskigt bra 2016
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar