Så söta så. Sötare än sötast minsann. Och min underbara lillebror utbrister att det här, det är ju mysigt. Att mata det där fölet som man sett växa. Och snart är han större än lillebror. Lilla King gillar mer och mer mammas mat och nu har han fått sin egen lilla skål tills vi hittat en bra krubba åt honom. Han brukar tjuva mammas mat och då är hon ju så snäll och låter han ta den, men hon behöver ju sin mat för att bli rund och fin. Och klart han också ska få bli rund och fin och växa sig stor och stolt. Stolt som den kung han är bland alla stona. Dock är det väl en bunt med halvt envisa och sura käringar, men en flock är en flock. Och en kung är en kung oavsett folkets börd och fräschör. Kanske han kan säga till den envisa Wilma att hon bör hålla sig innanför stängslet innan hon tar kål på sin stackars ägare. Att jaga matgalen shettis en söndagsmorgon i dymark är inget att föredra. Jag led med han när han berätta. Som tur är har lilla Wilma en dålig kondis och övervikt vilket min kära broder inte har så han kom vinnande ur den matchen denna gången med, men tyvärr blir det också Hannibal Lecter masken för henne i framtiden eftersom hon inte förstår att det där gräset som smakar så gott är dödligt för henne. De där små alltså, de är så man kan få gråa hår av att bara se på dem.
kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar