En dag som denna vet jag inte om jag kommer få uppleva igen. Det är då man inser att livet förunderligt. Låt mig berätta denna historia.
Vaknar som vanligt kvart över fyra på morgonen, käkar lite frukost och cyklar iväg till jobbet. Morgonen är kylig, dimmig och helt magiskt trolsk utöver sjön och ängarna. Jag fryser om mina anklar då jag vikt upp dom och jag funderar på hur jag ska lägga upp dagen. När ska jag cykla mot tandläkaren som jag hade tid hos 8.20? Är det någon ide att cykla tillbaka till jobbet? Och hur ska jag orka att gå på kick off:en med jobbet på dagen/kvällen? Min kropp vägrade lyda mig. Och där uppe, uppe i hjärnan så var det fortfarande kaos. Tankarna, Idéerna och livet virvlade runt, runt som i en tornado. En tornado av hopplöshet.
Väl på jobbet så fortsatte jag putsa fönster medans lurarna spelade musik från Nashvills soundtrack och jag nynnade med. Och sen så tystnades musiken och jag läser på mobilen att det är min bror som ringde mig. Redan då förstod jag att något var fel. Han ringer inte mig klockan halv sju på morgonen om det inte handlar om hästarna. Med en otäck känsla i bröstet svarar jag och han säger att jag måste komma hit, hit till stallet, typ nu. Klumpen växer allt större. Jag säger, vad har hänt? Och innan han svarar, innan han säger de där orden som chockerade mig. Precis innan så såg jag många scenarior spela upp framför ögonen på mig mig. Candy som är full av blodiga sår, Candy som död. De små allvarligt tagna av fång. Rovdjur.
Han säger efter sekundrar av väntan som kändes som en evighet att det står ett föl i hagen. Jaha vems, är det första jag tänker, vem ska vi ringa till för att be dom hämta sitt föl. Men så var inte fallet. fallet är att vi har blivit med hingdtföl
kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar