lördag 15 augusti 2015

FORTSÄTTNINGEN PÅ CHOCKEN






När man inte berättat klart riktigt allt så kommer det en fortsättning. Här är min om våran fantastiska fredag. Fredagen den fjortonde augusti. Fredagen då han kom.











Han chockade ju oss alla, den där killen. Efter att jag kommit ut till stallet den morgonen klockan halv sju så ringde vi upp våran kära mor och satte på högtalarfunktion så min bror kunde höra hennes förvåning med. Och hon blev ju lika skärrad som jag när jag först ringde henne klockan sju (gör jag ju aldrig om det inte har hänt något) och sen säger att det gäller hästarna. Hästarna betyder lika mycket för henne som för mig. Och om hon blev chockad? Ja definitivt, men också väldigt glad. Så nu väntar vi på att klockan ska slå åtta så vi kan ringa vetrinären medans jag gogglade. Gogglade att få föl, fölets första tid, kan nyförlösta ston stå ute, vad man ska tänka på med nyfött föl och tusen andra saker som endast goggel lyckas hitta och som släcker min törst efter kunskap och orolighet över detta mirakel. Och sen så prickade vi av det som stog på listan över vad som måste ske i fölets första femton timmar i livet.





*Andas regelbundet inom 30 sekunder, den var liksom inte möjligt att checka av för oss, men det där fixade han så bra på egen hand. 

* Ett föl ska försöka stå upp efter trettio minuter (lite svårt att pricka av den då vi inte vet när han föddes, men han stog ju upp när broder upptäckte han så den pricka han också av själv).

*Stå upp inom två timmar och eftersom han checkade av de två första själv så löste han ju den tredje galant utan oss.

* Dia normalt inom sex timmar och det gjorde han minsann den lilla killen.

*Kissar inom tio, tolv timmar, check på den.

* Bajsar inom femton, det klara han galant.







Så vi checkade av allt detta innan klockan åtta, men sedan var jag tvungen att åka ner till tandläkaren och när jag gjorde det så ringde jag upp veterinären arton gånger innan jag kom fram för att tillslut få ett svar att hon inga tider hade den dagen och att om en fölning går bra så kallar man inte in en veterinär. Fast för mig gällde det bara att få någon som visste något om detta otroliga att bekräfta att allt är bra, att dom mår bra, att vi inte behöver vara oroliga. Så där stog vi igen tillbaka på ruta ett så att säga, helt handfallna, noviser, nybörjare, amatörer och förstagångare. 

Efter tandläkarbesöket var det bara till att hämta upp Myran som hade väntat jättelänge på att få komma att se på detta lilla mysterium för att bege sig till stallet igen. Väl där förstod vi att vi måste tvätta navelsträngen på han, men med en väldigt överbeskyddande mamma så var vi lite tveksamma hur vi skulle göra, men det var bara att grimma på för att ta bort henne lite åtta meter från fölet för att mamma skulle smyga in och tvätta. Och han sov den lille, som en stock, så det var en snabb operation. Liksom in, grimma på, föra bort, tvätta, smyga tillbaks, släppa och sen blev det liv i luckan. Rubinette visade tydligt vad hon tyckte om vad vi gjort och vi blev lite "utskällda", men operationen lyckades och mor och son fick vara ifred. Eftersom veterinären inte kunde komma var det upp till oss att kolla upp om moderkakan var hel så ingen bit lossnat inuti Rubinette och det uppdraget lämnade jag till min kära moder som gärna undersökte allt. Saker som varit inuti kroppar har jag mindre lust att röra och jobbar man inom vården så ska det var en piece of cake tyckte jag. Mamma klarade det perfekt och allt såg bra ut.


Cyklade sedan hem klockan två för att hjälpa storebror att måla plankor (sommarjobb) och måla över altanen då lister skulle upp om en timme. Slänga i sig lite yoghurt och gå ut med hundarna. Cyklade upp klockan fyra igen och där stog den gamla ägaren till Rubinette och han gav oss bra råd. Vi är var så tacksamma för allt som kunde göra oss lite mindre osäkra och mer lugna. Nu hade dom bytt hage med dom andra hästarna och hade fri tillgång till stallet där välbehövlig skugga fanns och insekterna var så gott som obefintliga. Och då uppstod nästa problem, att resa sig inne bland halt spån och fluffigt halm eller att bli inklämd i en vägg. Det kändes som hur vi än gjorde så kunde något hemskt hända. Men ibland bara man måste släppa alla oroligheter och förlita sig på att lyckan ska le åt dig. För nu kunde jag liksom inte be mer till Gud att han måste få vara frisk och klara sig igenom denna tid. Nu får bara framtiden utse hur dess öde ska utstaka sig.


Cyklade hem klockan sju för att direkt cykla till affären och handla lite mat. Vi grillade, åt och åkte tillbaks till stallet för att se hur det gick. Spättade hål, stolpade och hamrade till en ny hage. Sen hem. Sen dusch. Sen sängen. Tröttare än tröttast. Somna direkt. 




Så var det och livet fortsätter och om han är busig? Ja, mycket.





kram på er

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar