Så här är det i mitt huvud att den analyserar typ allt. Jag kan knappt lyssna på en låt utan att tänka på vad texten handlar om och hur ska jag få in den här texten i mitt liv, få mig att omfamna den och göra den till min liksom. Väldigt ofta lyssnar jag på sorgsna och lite lätt deprimerande låtar bara för att jag är inne i en sån period, den har varit sjuk lång, men för ett tag sen gick jag igenom Gyllene Tiders album på Spotify och hitta denna låt som är skriven nedanför. Den är lite roligare tycker jag och genast när jag hörde den så kom jag och tänkte på att det här är ju nästan lite som vårat dilemma (eller kanske mångas), att vi har så olika smak på musik. Livet är ju alltid inte så kul när man måste lära sig att samsas om låtarna som ska spelas de få gånger vi lyssnar ihop. Och eftersom jag är typ snällast i världen så får jag oftast ge vika, men det är inte lätt alltså. Texten nedanför är till Gyllene Tiders låt "Henry, dansa inte disco"
Hanna var ett rock’n roll barn
Henry var en solbränd ung Björn Borg
Hanna köpte sitt kaffe med flarn
Av Henry där i fiket vid Stora Torg
Så Hanna och Henry dom träffade varann
Allt dom gjorde gjorde dom likt
Men det fanns ett problem när det gällde musik
Hanna hade en härlig hobby
Hon samlade plattor från en gyllene tid
Henry han höll huvudet högt
Han dansade disco, alltid
Så Hanna älskade Elvis och Lennon och Jagger
Men Henry, han dansade som i trance
När han stod på golvet hade Hanna ingen chans
Hon sa:
Henry, dansa inte disco!
Henry, inte disco
Hanna hon var kär i Henry
Och Henry var betagen av sin vän
Men varje kväll var det krig
Framför vinyl skivspelaren
Så Hanna och Henry dom lämnade varann
Henry han dansar kors och tvärs
Hanna mår bäst av ”Jumpin’ Jack flash”
Hon säger:
Henry, dansa inte disco!
Henry, inte disco!
Och när jag lyssnar så måste jag genast ändra om allt i min hjärna för jag känner genast att jag bara vill skrika: Tenny, lyssna inte på dansband! Tenny, inte dansband! Så här nedan är min version. Visualisera er det här innan du läser: att du sitter super taggad i solen, på trappan, hållandes i en kall breezer och redo att starta upp en utekväll och någon sätter på dansband. Dansband som Thor Leifs, Larz Kristerz och Lasse Stefanz och den ultimat värsta låten ever, Den vita duvan. Det är så man lika gärna kan gå och lägga sig igen. Och varför dessa urdåliga artistnamn och bara för att man sätter in z istället s i namn gör dom inte modernare eller bättre. Ok, läs nu och säg att ni förstår mig.
Sandra var ett P3 barn
Tenny var en rödlätt ung jan Ove Waldner
Sandra var mest ute och gick
Och Tenny ströga gata upp och ner
Så Sandra och Tenny dom träffade varann
Allt dom gjorde gjorde dom likt
Men det fanns ett problem när det gällde musik
Sandra hade en härlig hobby
Hon lyssnade på nutidens hippa musik i tid och otid
Tenny han höll huvudet högt
Han lyssnade på dansband, alltid
Så Sandra älskade Puff Daddy och Blink 182 och The Offspring
Men Tenny, han lyssnade som i trance
När han dansade på golvet hade Sandra ingen chans
Sandra sa:
Tenny, lyssna inte på dansband!
Tenny, inte dansband!
Sandra hon var kär i Tenny
Och Henry han var betagen av sin vän
Men varje kväll var det krig
Framför bilens cd spelare
Så Sandra och Tenny undviker varann
Tenny han dansar kors och tvärs
Sandra mår bäst av "Stolen Dance"
Hon säger:
Tenny, lyssna inte på dansband!
Tenny, inte dansband!
Japp, så är mitt liv. Ständigt förföljd av dansband. I barndomen var det ju mycket Sven ingvars som trakasserades in i öronen på en så låtarna sitter där som ett smäck och vägrar lämna plats för annat. Ett litet rött paket, Guldbruna Ögon och andra trallvänliga bitar. Är detta måhända min förbanelse i livet?
ajöken på er
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar